Elies

Ja, jag älskar serien, som en äkta liten rosa tjejig tjej. Trots att jag inte alls är sådan så kollar jag nu på alla säsongerna från början. Avsnittet som precis tog slut var Ex in the city.

Det handlar om när Carrie och Big ska försöka vara vänner men han plötsligt meddelar att han är förlovad med Natascha. Fruktansvärt. I slutet av avsnittet så frågar Carrie honom varför det inte var hon och sensmoralen blir att det finns två sorters kvinnor, de komplicerade och de enkla. Carrie var komplicerad och därför blev det för jobbigt för honom så han tog den enkla vägen.

Jag gillade speciellt två saker i avsnittet.

1. Allt som Carrie och Big säger till varandra mellan raderna. De har delat så mycket och känner så mycket att det inte behövs ord och det är så jäkla vackert när man upplever det, även om det som i deras fall är det i en trist situation. Ofta är det nog då det märks som tydligast. Smärtan i dem båda men även vetskapen om att det är över, deras "bye" över telefon så var ett ord men sade så mycket. Kanske slår det an en sträng hos mig eftersom jag faktiskt varit i den situationen själv och sagt det där hej då:et och sedan lagt på så gråten inte skulle höras. Det är något vackert med olycklig kärlek.
2. Konceptet med enkla och komplicerade tjejer! Det ligger minst sagt något i det. Men jag har en utveckling av det: är det vi i oss själva som tillhör den ena eller andra typen eller är det mannen vi är med som gör oss till det ena eller andra? Jag har alltid varit den komplicerade och bara haft ett förhållande innan mitt nuvarande. I det förra var jag mardrömmen som alltid bråkade och surade, jag var komplicerad och hälften av tiden fattade den stackars killen ingenting (ibland fattade jag knappt själv). Men i mitt nuvarande tror jag att jag är enkel, i alla fall så ser han mig som det. Jag bråkar aldrig längre och även om jag har väldigt komplicerade sidor så försöker vi prata om det och skapa en förståelse för det. Det är något vackert med att utvecklas tillsammans och med hjälp av någon annan.