Elies

Jag har legat sjuk i en vecka nu. Sakta men säkert tror jag att det går på rätt håll nu men det är segt. För att inte tala om trist. Ikväll är det middag med pojkvännens familj, det känns ju sådär. Men denna låten hjälper mot det värsta.

happy song!

Lördag kväll.

Är man full om man kämpar för att öppna en vinflaska. Ger den till pojkvännen, får tillbaka den. Går vidare. Pratar med en tjej och fortsätter försöka få upp den. Ger den till henne och ber henne öppna den. Hon säger att den är öppen och man svarar nej den är jätte trög, sitter jätte hårt. Hon svarar att korken inte sitter på. Jaha! Korken var borta sedan länge och jag satt och "skruvade" på flaskhalsen.

Starkt jobbat!

Tvättar.
Ett och ett halvt år med min käraste, fantastiskt.
Förvirrad och arbetslös.
Enda lösningen: MUSIK.

Jag ska nu käka och sedan bege mig till min vän för lite solning i trädgården. Nice!

Jag hade fest i lördags, sen gick vi på en annan fest och sen gick vi tillbaka. Riktigt nice kväll faktiskt. Kunde ha slutat lite innan klockan sju på morgonen. Men då hade man ju inte fått ostbullen som satt så bra!

Fick även en chans att prata med min kompis om min och min pojkväns oro över hans "rökande", kändes riktigt bra.

The veronicas - untouched.

En viss dans till denna låt är det bästa jag sett på ett bra tag ;)

Filip och Fredrik skulle göra det igen. De säger att de är nöjda, visst, det kanske var kul för dem men fan inte för någon annan! Jag gillar deras tidigare problem men detta var enbart pinsamt. Kanske blir det bättre med tiden men jag har svårt att tro det då hela upplägget, om det ens fanns något, sög.

Man vet ju hur skum Marilyn Manson är så de borde kanske inte ha haft honom i första programmet? Dessutom verkar Filip ha fått storhetsvansinne och tror att han själv är värsta superstjärnan. Deras framgång bygger mycket på att de är "vanliga" och enkla. Nej fy, jag hade skämts ögonen ur mig om jag var dem.

Klickade in på kära aftonbladet och möttes av Piratebay-domen. Jag blev nästan lite ledsen, lite besviken. Jag kanske var naiv men jag trodde inte att de skulle dömas. Men nu i efterhand inser jag ju hur dum jag var, det är ju sånt här som Sverige fokuserar på. Liksom never mind den där 42 åringen som förgrep sig på en 15 årig tjej. Vadå då att hon dagarna innan rättegången tog sitt liv för att hon inte orkade. Ingen lyssnade, ingen engagerade sig. Men fy fan om någon fildelar.

Jag skäms. Och mår lite illa.

Jag tänkte när jag stod och diskade; vad fan gnäller jag för egentligen? En vän till mig dog precis innan hans 18års dag. Jag har tagit mig igenom att min första pojkvän dog och lever med att min pappa har cancer. Jag har ju sagt till mig själv att jag ska lära mig av allt det så att det kommer något "gott" ur det. Så vad fan gnäller jag för då?

Jag har en underbar familj, en underbar pojkvän som även han har en toppen familj som tycker om mig, jag kommer ju att få ett jobb, allt kommer ju att ordna sig och tills vidare så är det ju helt okej att bo här med honom och fiskarna. Det kommer ju någon dag.

Jag skäms nästan över att ha blivit så deppig över att jag inte kan flytta och köpa en hund. Vad är det för i-lands problem? Skärp dig nu säger jag bara.

Länge har jag känt mig lycklig och tillfreds. Det är över nu. Jag känner mig riktigt jävla olycklig och det är i grund och botten ett pengaproblem, jag är arbetslös och chansen att få ett jobb nu är ju inte direkt stor.

Jag har en deal med min pojkvän att jag "bor" hos honom gratis men betalar min mat. Snart har jag inte ens råd med maten längre.

Jag har inget körkort och inga pengar till att ta det.

Jag bor egentligen inte här, inte på riktigt, men jag bor heller inte hemma. Jag känner mig inte 100% hemma i något av dem. Jag har inget hem.

Jag vill verkligen verkligen ha en hund men jag har inte råd att köpa en.

Jag saknar en trädgård och hatar trappuppgångar. Jag tycker inte om grannar. Jag vill bo i ett fint litet radhus men har inga pengar till det.


Jag vet inte hur man ska förklara situationen men det känns som om jag inte har ett eget liv utan jag bara lever i min pojkväns liv. Jag vill bo med honom på riktigt, att vi ska ha ett hem. Jag vill kunna köra honom någon gång och inte bara tvärtom. Jag vill köpa en egen hund, inte att han ska köpa en som jag kan leka med. Jag har inga ord längre, jag är bara olycklig.

Kan inte ens vänner bara växa upp? Inse vad de gör fel och fixa det. Jag vill inte ha nya vänner, jag vill ha dessa men vi glider bara längre och längre isär allihop. Vi är 21-22 år och livet handlar inte om fullast-vinner, slit&släng-vänner och one-night-stands.

Jag vill inte ha "vuxna" vänner som bor i hus och har en bebis på väg. Vänner som dricker en cider till maten en gång i månaden. Jag vill ha de jag har men jag vill kunna lita på dem och slippa oroa mig för drogproblem eller att de ska supa bort sitt liv. Jag vill inte oroa mig för att de ska hitta någon som de gillar bättre än mig och glömma mig. Jag vill inte höra att de säger det ena och det andra om mig, jag vill att de ska förstå.

De får mer än gärna dricka, de får röka DÅ OCH DÅ, de får ligga runt och vara precis dem som de är men utan alla de saker som tyvärr är allvarliga och gör dem till dåliga vänner. Jag önskar att de kunde inse vad de gör, innan det är för sent.

Min föredetta bästa vän och jag har glidit isär under nästan ett år. Vi ses typ aldrig och har knappt något gemensamt känns det som, hon intresserar sig inte för något känns det som. Jag har gråtit, jag har varit arg och besviken men jag är över allt det nu. Jag har accepterat att det är såhär och slutat bry mig.

Hon däremot skickade ett sms idag att hon gråtit sig till sömns för det kändes som om vår vänskap var borta. Jag svarade och vi skickade fram och tillbaka. Hon säger att hon ångrar sig, att hon ska ändras, att hon inte vill ha det såhär. Hon säger att det är jätte jobbigt och att hon inte vill göra mig ledsen, hon känner sig hemsk och som en skithög och ber om ursäkt.

Jag förtydligar vad jag tycker men tror inte på ett ord hon säger. Jag tror hon blivit dissad av någon "nyare" kompis och nu ska hon falla tillbaka på mig för att jag alltid finns här. Hur hemskt är inte det?

Lördagen bjöd på fest och ingen var vidare sugen men alla åkte. Festen var trist, så trist att man tänkte; är det ens lönt att dricka mer? Det var för blandade människor som inte alls minglade.

Utgång blev det inte heller för mig då vi inte var så sugna eftersom alla redan splittrats och så var vi 4 personer i bilen och 1 var nykter, 1 var jag som druckit men inte kände mig full, 1 var fuller och 1 var helt jävla väck. Den som var helt väck spydde innan vi ens kommit från the place of the party till hissen.


Det jobbigaste med kvällen var nog det faktum att mina två vänner som varit på "date" och sånt var där. Hon hade festen och han var den som var helt väck. Han spenderade hela kvällen med att leta efter en plats att rulla en "liten goding" på, långt om länge hittade han det och fick röka. Redan här hör man ju att det har gått en bra bit ifrån att röka någon gång då och då för att det är kul.

När han sedan svarar "så länge det krävs" på min fråga om hur länge han tänkt dölja det för henne OM de nu skulle bli tillsammans och säger att "jag ska göra som vilken vettig knarkare som helst, ljuga" när han berättar att lägenhetsägaren inte vill att han ska rulla där inne och de andra frågar vad han ska göra. Då börjar man oroa sig. Då är det inte kul längre. Nu börjar vi gå mot punkten då man måste försöka prata vett med honom och inse vad han gör, utan att stöta bort honom. Det värsta är väl om det inte funkar, då måste man dra in föräldrarna. Hur ska man veta om någon verkligen är så fast? Det är inte det lättaste att ta upp med någon och jag är arg för att han inte kan inse det själv så jag slipper göra det. Fan!

Så många utbildningar/kurser har jag nu sökt. Hur fan ska man veta??

..I’m gon’ get on my worst behavior.

Min trogna vän aftonbladet rapporterar idag om det här, deltagarna i Robinson har fått massor av synliga ärr på grund av de dåliga förhållandena de levde under. Nu vill de ha ersättning för detta, om de får det rör det sig nog om ganska stora summor också med tanke på att vissa hade sina ärr i ansiktet.

Ger man sig in i leken får man leken tåla, det är ack så sant men jag tycker ändå inte att de är riktigt rätt i detta fallet. Tidigare år har de haft det betydligt bättre än i år och man tror ju säkert att om man får ett stort sår som inte läker så borde man få något att tvätta det med så man slapp flugor som ville lägga ägg i det. Jag tycker faktiskt att de borde få ersättning, dock en lite lägre eftersom de var med på att åka dit men ändå ersättning. Man kan inte förvänta sig eller vara beredd på att man ska få ärr i ansiktet för att man ställer upp i en dokusåpa.

Dessutom vet vi ju alla vilka som ställer upp i såna program, giriga jäklar som inte skäms för nått!