Elies

Jag tänkte när jag stod och diskade; vad fan gnäller jag för egentligen? En vän till mig dog precis innan hans 18års dag. Jag har tagit mig igenom att min första pojkvän dog och lever med att min pappa har cancer. Jag har ju sagt till mig själv att jag ska lära mig av allt det så att det kommer något "gott" ur det. Så vad fan gnäller jag för då?

Jag har en underbar familj, en underbar pojkvän som även han har en toppen familj som tycker om mig, jag kommer ju att få ett jobb, allt kommer ju att ordna sig och tills vidare så är det ju helt okej att bo här med honom och fiskarna. Det kommer ju någon dag.

Jag skäms nästan över att ha blivit så deppig över att jag inte kan flytta och köpa en hund. Vad är det för i-lands problem? Skärp dig nu säger jag bara.

Länge har jag känt mig lycklig och tillfreds. Det är över nu. Jag känner mig riktigt jävla olycklig och det är i grund och botten ett pengaproblem, jag är arbetslös och chansen att få ett jobb nu är ju inte direkt stor.

Jag har en deal med min pojkvän att jag "bor" hos honom gratis men betalar min mat. Snart har jag inte ens råd med maten längre.

Jag har inget körkort och inga pengar till att ta det.

Jag bor egentligen inte här, inte på riktigt, men jag bor heller inte hemma. Jag känner mig inte 100% hemma i något av dem. Jag har inget hem.

Jag vill verkligen verkligen ha en hund men jag har inte råd att köpa en.

Jag saknar en trädgård och hatar trappuppgångar. Jag tycker inte om grannar. Jag vill bo i ett fint litet radhus men har inga pengar till det.


Jag vet inte hur man ska förklara situationen men det känns som om jag inte har ett eget liv utan jag bara lever i min pojkväns liv. Jag vill bo med honom på riktigt, att vi ska ha ett hem. Jag vill kunna köra honom någon gång och inte bara tvärtom. Jag vill köpa en egen hund, inte att han ska köpa en som jag kan leka med. Jag har inga ord längre, jag är bara olycklig.

Jävla trevlig kväll.

Men.

Jag är dum i huvudet och jag hatar mig själv.

JAG ÄR DUM I HUVUDET OCH JAG HATAR MIG SJÄLV.

och min rygg gör ont. men mest så är jag dum och hatar mig.

Du gör det säkert. Våra vänner, våra arbetskamrater gör det ofta. Dessutom gör media det. Mer och mer tycker jag, Poängterar hur tråkig vardagen är.

Det finns guldglimtar i vardagen och den är vad man gör den till, det behöver inte vara negativt bara för det är vardagligt. Man kan ju inte ha ett liv utan en vardag, har man det så är det den man längtar efter. Jag önskar att människor ibland tänkte lite längre.

Tidigare idag såg jag ännu en gång reklamen för Bröllopsform på TV4, paret beklagade sig över sin vikt, sitt utseende och sin vardag. "Smekmånaden är över" brukade mannen säga och det är den sannerligen nu säger frun, nu går han runt i mjukisbyxor och hon med kräk på axlarna (pga av bebis). Detta förstår inte jag, en del av den största charmen med att ha någon som älskar en är väl att den personen älskar en just för den man är, även när man är som mest sig själv. Detta gör det också så lätt att piffa upp vardagen, det är bara att klä upp sig och gå ut så känns det som man gör något istället för att ligga i mjukisbyxor framför tvn. Men när man har någon, någon man älskar så mycket att man lovar att leva resten av livet med den personen så spelar väl för fan inte ett par mjukisbyxor eller en spya från ett barn man skapat tillsammans någon roll? Tvärtom, det är väl just det som visar styrkan i kärleken och kärleken själv. Om de vill gå ner i vikt så fine men det ska ju vara för att de själva ska må bra. Om det inte finns tillräckligt med kärlek för att se över några kilon så känns det inte så lämpligt att byta ringar.

Idag känns ordet vardag i allmän folkmun mest som ett fult ord, ett tabu, något man vill förneka att man har.

Varför ska allting vara så vackert, snyggt, "rätt", inne och perfekt? Det finaste finns ibland där man minst väntar det.

Är just nu sjukt orolig inför morgondagen. Min cancersjuka pappa ska till läkaren och få besked på om cellgiftsbehandlingen har gjort någon verkan eller inte.

Med tanke på att han redan gått genom en massa försök att stoppa det och cellgiftet är sista chansen känns detta mycket stort.

Det blir tuffa dagar resten av denna veckan om det är ett negativt besked. Då måste alla krypa in i sig själva och smälta det för att sedan prata om det. Efter så här många år och besked vet vi allihop hur det funkar. Jag hoppas verkligen och ber till Gud (om det finns någon) att vår "ritual" vid dåliga besked inte behöver genomföras.

Snälla. Efter allt detta och alla år, kan det inte vara dags nu? Kan det inte vara borta, eller iaf ha stannat. Det räcker gott och väl.

Tänk er att vara så ledsna att ni inte tror att ni ska skratta igen.
Att inte vilja gå upp ur sängen för det finns ändå inte någon mening med det.
Att inte känna någon hunger och även om man känner den så bryr man sig inte.

Tänk er att vara så ledsen, upprörd och chockad att man måste kräka.
Att känna sig mest ensam i hela världen även om man har människor runt sig.
Att "vänner" tar avstånd för de inte vet vad de ska säga, och inte vill säga fel.

Jag säger: been there, done that.

I efterhand kan jag knappt förstå det. Jag tycker jag är en smart och klarsynt människa men hela mitt inre slogs sönder. Nu är detta år sedan och det är så djupt undanstoppat att jag måste räkna och tänka efter för att veta hur länge. 3 år sedan. Det var troligen det värsta som hänt mig, på många plan. Nu är det en del av mig, jag är inte glad att jag gått genom det, jag är inte starkare än innan men jag har ändå lärt mig mycket, väldigt mycket. På ett sätt är jag kanske starkare men också svagare, jag är så rädd att förlora de jag älskar att jag kan gråta bara jag tänker på det. Förut grät jag inte, aldrig.

Jag saknar tiden då jag var som en stridsvagn, inget kunde tränga in till insidan. Samtidigt så uppskattar jag min familj mycket mer och jag vet att jag aldrig hade älskat min nuvarande pojkvän som jag gör idag om det inte hänt.

Jag tror att en del människor är utvalda redan från början. De får lite mer visdom men lite kortare liv.

Varför lever vi inte som vi vet att vi borde?

Tror jag ska se den filmen och gråta ut ögonen.

Jag trodde vi kvinnor tog det som en ära att inte vara lika sviniga och sexistiska som män? Jag trodde det var något att va stolt över att hela ens kön inte tänker med en kroppsdel så fort de får alkohol i kroppen. 

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3421680.ab
Tydligen hade jag fel.

Jag tycker att "ladies night"-konceptet är en utmärkt ideé, alla tjejer vet ju hur jäkla kul en tjejmiddag är och då en hel kväll, ute bland andra där man kan dricka drinkar utan att blanda dem själv, titta på män som är kända från tv:n och inte från soffan som står framför den. Att va lite tramsig och överdriven, kanske dregla lite över dessa män utan att behöva dölja det.

MEN. Att gå från lite tjejsnack till att bete sig som ett svin är ett stort steg att ta och jag hoppades att de flesta i klackar skippade detta. Att slå sig lös lite med ett gäng tjej är helt okej men att trakassera män? När sjönk vi till deras nivå? Jag gissar att många av de kvinnor som beter sig på ett vulgärt och sexistiskt sätt mot män kör med försvaret "ja så har de behandlat mig hela mitt liv" m.m. Jo men om vi ska bli som dem så kan vi inte klaga på dem längre, vi är inte ett dugg bättre. Är det där vi vill hamna? Och nej, de kommer inte att inse att det inte är kul och ändra sitt beteende. Nästa gång snubben du fällde en "smart" kommentar mot blir full kommer han ändå att fälla en likadan mot "hon med den snygga röven", det enda du åstadkommit är att han kanske talar nedlåtande om dig och han och grabbarna får sig ett gott skratt.

Alkoholen spelar en stor roll här är jag övertygad om, alla kan "vara sig själva" lite bättre efter några glas vin/öl. Inget ont i detta, detta skadar ingen, alla blir inte äckel. Än så länge har det enligt min erfarenhet varit få kvinnliga äckel ute i nattlivet men kanske håller det på att ändras. I så fall tycker jag det är synd. Riktigt jäkla synd. Jag tror inte att rätt sätt att ändra beteende är att sänka sig till det samma.

Jag hoppas att vi fortsätter vara småfulla, fnittriga damer som bara behandlar männen som köttbitar när de inte är där. Aspackad kan man bli ändå men håll mun och fingrar i styr, vi vet nog alla hur oattraktiva dessa äckel till fulla killar är. Let's not go there.

Jag tycker inte det är mer än ett år sedan jag började dissa utelivet, mest pga att favoritklubben stängde. Innan det var jag alltid ute, alla dagar som gick, jobb eller inte jobb dagen efter så stod man där och röjde på dansgolvet. Det var under perioden då mitt uteliv var på topp som mingelbilderna tog steget till vår lilla stad och jag tyckte det var ganska lustigt. I alla fall att kolla på dem, jag var inte så förtjust i att själv posera på dem eftersom de uppenbarligen hade dåliga kameror, man blev ju alltid ful. Eller så var den alkoholen som orsakade det? I vilket fall som helst så blev jag tyvärr ofta mer eller mindre tvingad att ställa upp så man fick några träffar om man skrev mitt namn. Jag var absolut inte en sådan som alltid vad med, jag var inte ens nära tio-i-topp, missförstå mig inte. Men till poängen, jag tycker fortfarande att mingelbilder är lite kul även om det gått några år sedan det slog igenom och jag kollade precis igenom den gångna helgen.

Jag blir lika chockad varje gång. När blev det 15års gräns på uteställena? Eller jaha... Har de fyllt 18? De som var de "små" som man tyckte man var så mycket häftigare än när man gick i 9an eller 3an. För ett tag sedan så slog det mig att 18åringarna är 3 år yngre än mig, 3 år är mycket. När jag själv var 18 så tyckte jag att de som var 3 år äldre än mig var minst sagt ointressanta. Kanske var det lite kul att spana på killarna, men de var ju ändå så mycket äldre så det var bara till att titta.

Men nu är det enbart småttingar på mingelbilderna och jag förstår ingenting. Jag hänger inte med, vart tog de från min era vägen? De är helt försvunna ju. Hur kan man känna sig så gammal när man är 21 år?

Häromdagen läste jag en artikel om att de svenska kvinnorna jobbade häcken av sig och brände ut sig innan de fyllt trettio för att leva upp till idealet "att vara duktig". Dessutom inom alla områden, bra jobb, fint hem, bra förhållande, vackert utseende, you name it - we're supposed to have it. Jag tänkte att äsch, det var väl inget nytt, läste igenom listan för att testa mig själv och konstaterade att jag var i riskzonen för att ha för mycket ångest. Som sagt inget nytt. Men jag tänkte inte så mycket på det förrän idag när min bästa tjejkompis skulle komma och kolla på Mattias/min lägenhet. Jag satte igång och panikstädade som en tok! Allt skulle va perfekt och till vilken nytta egentligen? Hon är inte ens intresserad av heminredning (hennes kille är mer intresserad, bara en sån sak), hon blev mäkta imponerad men jag tror knappast det berodde på dammsugningen eller bristen på disk. Under städningen dök artikeln upp i mitt huvud, varför vill man alltid va så bra som möjligt, ha det så fint så möjligt och vara så snygg man kan? Det var min bästa vän, ett råttbo hade ju inte ändrat vår vänskap. Kanske var det just på grund av att hon var min bästa vän? Hade man brytt sig mer eller mindre om det varit någon man inte kände? Jag gissar faktiskt på mindre i mitt eget fall då jag inte bryr mig om vad andra tycker egentligen, men samtidigt är jag osäker, jag är stolt över vad jag gjort med lägenheten och det känns ju skönt att andra också tycker det är fint. Bekräftelse på något man jobbat med och är stolt över är väl inte så farligt? Eller kom jag ett steg närmare ångestens avgrund ikväll?

Mattias är på personalfest och Emilie åkte hem för en stund sen så nu sitter jag här själv. Det är nog första gången jag är ensam i lägenheten på kvällen och det gör att det känns lite konstigt. Som tur är köpte vi "Wii fit" idag och det ska jag roa mig med nu. Nöje och träning i ett, vad kan va bättre!? Dessutom har inget annat till "Wii" varit tråkigt men vi får väl se!