Elies

Hela gårdagen spenderade jag med den underbara sysselsättningen: kräka på toaletten. Mådde så fruktansvärt dåligt att jag hellre blivit påkörd av en buss. Hela dagen känns som en dimma idag, var ganska väck verkar det som. Var det kom ifrån vet jag inte och nu när jag mår lite bättre är det nästan det värsta. Jag är rädd för att äta för tänk om det kommer tillbaka? Jag är rädd för mjölk eftersom jag inte druckit det på länge men drack en hel del kvällen innan illamåendet. Min mamma väckte frågan om det kanske var något jag dragit på mig på sjukhuset, jag har väldigt lätt för att bli sjuk så jag väljer att tro på det alternativet.

Igår skulle jag träffat min kära Emelie men det blev ju uppenbarligen inte av, idag skulle jag träffat en annan kompis men det får skjutas upp det också. Känner mig lite som om jag blivit överkörd idag faktiskt, ni vet sådär svag och klen. Jag vet att jag måste få i mig näring men vad? Magen känns inte helt stabil än, vi har inte enormt mycket att välja på och att gå till affären är inte ens ett alternativ. Även om det finns en liten precis nedanför trapporna.


Men till något annat; väntrummet på sjukhuset. Jag har funderat lite på det, när jag var där i onsdags så var min mamma med och vi satt och pratade, vi ses ju inte så ofta så det fanns mycket att säga. Det var dock inte bara min mamma som lyssnade utan alla i väntrummet lyssnade, vissa tittade lite försiktigt upp på mig medan andra faktiskt vände sig om. Det hör till saken att jag inte pratade högt och inte om några skanalösa saker heller. Varför ska man inte prata i väntrum?

Ett tag trodde jag att det var för att folk oftast inte känner varandra men även om man har en familjemedlem med sig så ska man tydligen vara tyst? Nu var det inte så att folket verkade irritera sig på min pratsamhet, snarare tvärtom, de verkade ganska roade. Jag i min tur brydde mig inte om de lyssnade eller inte, inte eftersom de verkade roade.