Elies

Tänk er att vara så ledsna att ni inte tror att ni ska skratta igen.
Att inte vilja gå upp ur sängen för det finns ändå inte någon mening med det.
Att inte känna någon hunger och även om man känner den så bryr man sig inte.

Tänk er att vara så ledsen, upprörd och chockad att man måste kräka.
Att känna sig mest ensam i hela världen även om man har människor runt sig.
Att "vänner" tar avstånd för de inte vet vad de ska säga, och inte vill säga fel.

Jag säger: been there, done that.

I efterhand kan jag knappt förstå det. Jag tycker jag är en smart och klarsynt människa men hela mitt inre slogs sönder. Nu är detta år sedan och det är så djupt undanstoppat att jag måste räkna och tänka efter för att veta hur länge. 3 år sedan. Det var troligen det värsta som hänt mig, på många plan. Nu är det en del av mig, jag är inte glad att jag gått genom det, jag är inte starkare än innan men jag har ändå lärt mig mycket, väldigt mycket. På ett sätt är jag kanske starkare men också svagare, jag är så rädd att förlora de jag älskar att jag kan gråta bara jag tänker på det. Förut grät jag inte, aldrig.

Jag saknar tiden då jag var som en stridsvagn, inget kunde tränga in till insidan. Samtidigt så uppskattar jag min familj mycket mer och jag vet att jag aldrig hade älskat min nuvarande pojkvän som jag gör idag om det inte hänt.