Elies

Häromdagen läste jag en artikel om att de svenska kvinnorna jobbade häcken av sig och brände ut sig innan de fyllt trettio för att leva upp till idealet "att vara duktig". Dessutom inom alla områden, bra jobb, fint hem, bra förhållande, vackert utseende, you name it - we're supposed to have it. Jag tänkte att äsch, det var väl inget nytt, läste igenom listan för att testa mig själv och konstaterade att jag var i riskzonen för att ha för mycket ångest. Som sagt inget nytt. Men jag tänkte inte så mycket på det förrän idag när min bästa tjejkompis skulle komma och kolla på Mattias/min lägenhet. Jag satte igång och panikstädade som en tok! Allt skulle va perfekt och till vilken nytta egentligen? Hon är inte ens intresserad av heminredning (hennes kille är mer intresserad, bara en sån sak), hon blev mäkta imponerad men jag tror knappast det berodde på dammsugningen eller bristen på disk. Under städningen dök artikeln upp i mitt huvud, varför vill man alltid va så bra som möjligt, ha det så fint så möjligt och vara så snygg man kan? Det var min bästa vän, ett råttbo hade ju inte ändrat vår vänskap. Kanske var det just på grund av att hon var min bästa vän? Hade man brytt sig mer eller mindre om det varit någon man inte kände? Jag gissar faktiskt på mindre i mitt eget fall då jag inte bryr mig om vad andra tycker egentligen, men samtidigt är jag osäker, jag är stolt över vad jag gjort med lägenheten och det känns ju skönt att andra också tycker det är fint. Bekräftelse på något man jobbat med och är stolt över är väl inte så farligt? Eller kom jag ett steg närmare ångestens avgrund ikväll?

Mattias är på personalfest och Emilie åkte hem för en stund sen så nu sitter jag här själv. Det är nog första gången jag är ensam i lägenheten på kvällen och det gör att det känns lite konstigt. Som tur är köpte vi "Wii fit" idag och det ska jag roa mig med nu. Nöje och träning i ett, vad kan va bättre!? Dessutom har inget annat till "Wii" varit tråkigt men vi får väl se!